TURISM I GRÄNSLANDET, I GRYNING ELLER SKYMNING?

TURISM I GRÄNSLANDET, I GRYNING ELLER SKYMNING?

Ett gammalt påstående säger att i ett land av Finlands storlek ryms bara ett samtalsämne åt gången. Om det inte är en virussjukdom nu, så är det turism. Turism är livskraftens elixir och gör underverk för tvekande Tomasar. Bristen på det är däremot ett ständigt ämne för konsultation, tidningspredikningar, kommunfädernas och -mödrarnas förvåning. Och naturligtvis är allt alltid mer möjligt hos oss än hos er.

Ett tips till dig som resenär eller som planerar en resa: när livskraft och turism nämns i samma mening, bör du ta bort säkringen. I bakgrunden kan nämligen en rejäl dos dödlig svaghet och flykt undan ansvar avslöjas. Allt svart kan inte vitkalkas och solen går inte ner i öster. På tal om öster: här har man alltid levt på ett unikt sätt, även om många uppfinningar har kommit sent, mammon har inte samlats och starkare makter har kört över oss. Ändå har man lärt sig att svedja och berätta anekdoter, sjunga poesi, steka och baka. Man har varit i skogen och fiskat. Förutom svamp har man samlat skrot och med EU-projekt fått något tillbaka.

De östra människorna har dock alltid haft en läromästare. Först prästen, sedan läraren, senast tjänstemannen eller konsulten. Nu borde man förnya sig till seder som är inpräntade på världsmarknaden, molntjänster, varumärkesbyråer och liknande. Inget har alltså i sig förändrats, även om allt har det: man söker alltför lätt efter idealet av äkthet, trots att man inte kan se det i ögonen.

Bakom turismens skryt flödar också massor av byråkrati. Som det har konstaterats vid institutet vid den blåa sjön Simpele, lever vi i ett land av examensfanatiker. Om du tänker försöka dig på företagande måste du skaffa fler kort och pass än vad som krävdes i ett kortspel förr eller när man försökte ta sig över gränsen.

Var blev de tider då det, åtminstone i Parikkalas utmarker, det vill säga i Saaris rökiga trakter, räckte som hygienpass när man lade fångsten i grytan, att man alltid torkade av braxenrensningarna på en ny brädbit och kniven i fuktigt hö? En tandpetare fick man genom att rensa fiskens tvågrenade ben. När statsmakten och marknadsmakten övervakar upplevelseguidens upptåg och hantverksföretagarens uppfattningar, förblir alltid något obemärkt. Ta till exempel bastuns salt, det vill säga en bastuviska.

Där skulle det finnas potential för produktifiering. I dess tillverkning, för att inte tala om slutprodukten, men vad har man åstadkommit med det? Fryst eukalyptus och björkknippen sammansatta med gummiband. Om det skulle finnas ett direktiv, så vore det ett som förbjuder gummislingor eller bara tillåter dem för skytteändamål. Något Business Finland skulle kunna utveckla ett projekt för att auktorisera bastuviskans immateriella kulturarv. Ja, åtminstone ett pass måste man ha. Och ett sådant som fungerar även på midsommarafton när en viss promillegräns har överskridits.

Men måste en turismprodukt alltid vara en tusenfaldigt igenkänd glansbild och något som andra redan uppfunnit på konsumentsidan, eller tvångsstyrt utförande utan ordentliga framtidsutsikter på företagssidan? Varifrån och hur kan man hämta inspiration i dessa fattiga gränstrakter, när världen trots allt har förändrats även här?

I norra Södra Karelen finns det potential, skulle även konsulenten säga. Och inte heller östra Savolax är helt oförmöget, eller södra Norra Karelen enbart stackars. Nu måste man bara gradvis och med tålamod börja skrapa fram det allra mest karakteristiska. Och man ska inte bli rädd för vad som avslöjas där. Förutom den vackra naturen och den karelska spontaniteten, till exempel låg befolkningstäthet och förfall. Något som i så många sammanhang hellre skulle sopas under mattan.  

Även det är kulturarv, skulle man kunna säga. Redan på 1800-talet konstaterade en tänkare att om man kunde bygga ett tak över hela Parikkala, skulle det vara ett enda stort fattighus. Det skulle även vara social distansering nu! Rajamailla-gruppen skulle kunna bidra till att vända den lokala turismkursen mot det äkta, rått vackra och intressanta på orörd mark. Kanske är det till och med bra att man inte har lyckats här än. Rajamaisteri blir kvar och rapporterar... med braxen och bastuviska under armen! 

-Rajamaisteri