PRODUKTTESTARENS RESERAPPORT – TILL KOLI VIA GRÄNSBYGDEN UTAN BIL

Text och bilder: Jani Halme

Produktgranskarens reserapport - TILL KOLI VIA GRÄNSBYGDEN utan bil

På Island förstår man sig på paketering av resetjänster. Varje besökare till den rökiga ön lär sig snabbt vad Golden Circle – Gullni hringurinn – är. Denna rundresa, som marknadsförs överallt, samlar på en och samma resa landets gejsrar som sprutar från jordens inre, de enorma Gullfoss-vattenfallen och Þingvellir nationalpark, känd för sitt forntida tingsklippområde. På dessa platser erbjuds sedan gott om mindre aktiviteter, från museer till restauranger och hantverksbutiker.

Den Gyllene Cirkeln avklaras lättast med någon av de många bussar, vars utbud inte saknas på gatorna i landets huvudstad Reykjavik.

En av världens mest framgångsrika resepaketeringar kom ofta i mitt sinne när jag fick testa den snart lanserade reseprodukten ”TILL KOLI VIA GRÄNSBYGDEN utan bil”. Precis som på Island har man nu även vid östgränsen lyckats sammanföra många fascinerande destinationer på ett lättillgängligt sätt.

Med tåg via speciella destinationer direkt till nationalromantiken

Grundidén med den nya reseprodukten är utmärkt. Kunden hoppar på tåget i Helsingfors och kliver av några timmar senare, när skylten visar Imatra. En minibuss kör omedelbart till ett litet mellanmål på café Lohela, som ligger intill Riksväg 6. Ett trevligt indie-ställe, verkligen.

Det är dags för resans första egentliga sevärdhet, Simo Häyhä-museet. Den tystlåtne och anspråkslöse Häyhä, känd under smeknamnet Vita döden, är Finlands internationellt mest kända soldat. Mätt med TikTok-popularitet är han förmodligen den mest internationellt kända finländaren genom tiderna.

Häyhä-museet är ingen hjältekultplats, utan ett analytiskt och stilfullt utfört museum om Finlands ödesdigra skeden och en enda persons betydande roll däri. Än en gång var guidningen av mycket hög kvalitet. Häyhäs berättelse intresserar allt fler utlänningar, särskilt japaner. De ska tydligen bli djupt imponerade av att Häyhä var en jordnära bonde före kriget, där han gjorde sitt allra bästa. Och även om han skadades svårt där, återvände han till bondelivet och gjorde allt där så bra han kunde. Och han gjorde aldrig något väsen av sig, trots att legendens rykte redan under hans livstid var vitt spritt.

Häyhäs liv förbryllar fortfarande, liksom nästa destination. Hiitolanjoki, som gjorts känd av Jasper Pääkkönen och länge varit utnyttjad för en i dagens mått extremt småskalig elproduktion, är nu fri. En guidad tur leder till gränsflodens historia och framför allt dess nutid. Rivningen av tre dammar och återställandet av floden har förvandlat den till ett beundrat och inspirerande naturparadis. Den extremt hotade insjölaxen kan nu stiga från Europas största sjö Ladoga ända intill Riksväg 6. Dessutom doftar Hiitolanjoki helt annorlunda än tidigare. En fantastisk inverkan på både naturen och människans sinne när floden får flöda fritt.

Från floden är det en och en halv kilometers promenad till Simpele centrum, men eftersom vi har bagage, tar vi gärna emot busstransporten till samhället som ingår i paketet. Det är dags att checka in. Den första natten tillbringar vi i ”live like a local”-anda på Simmes Lägenhetshotell. En underbar lokal atmosfär, precis som på vårt middagsställe tvåhundra meter bort, café Lounaskulma. Lounaskulmas bröd är för övrigt legendariskt, jag köper dem alltid när jag har möjlighet. Vanligtvis är det vid något evenemang i närområdet där företagarna är flitigt närvarande. De har också en regional raritet, en äkta mjukglassmaskin. En frestelse jag alltid ger vika för när tillfället ges.

Efter en väl soven natt och en lugn frukost är det dags för en exceptionellt underbar destination. Även om jag som född i Parikkala känner Veijo Rönkkönens Statypark ganska väl, blir jag aldrig trött på att förundras över hur man alltid hittar något nytt där. Rönkkönen, som arbetade som pappersarbetare under sin karriär, hade som livsverk att skapa en ny värld på sin bakgård. Den består av en paradisliknande trädgård där han göt över 500 statyer. Rönkkönen var en så blyg person att han trots sin starka önskan knappt vågade lämna sin hemkommun. Så han lät sin konst tala och byggde något helt unikt runt sig. Att promenera in i Statyparken är som att kliva in i en annan människas fantasi.

I parkens butik säljs stilfullt tillverkade produkter samt böcker om parken. Den mest intressanta av dem är enligt mig boken Veijo Rönkkönens sanna liv, där bildkonstnären Veli Granö också reflekterar över konstnärens förhållande till byfåneri.

Enligt Granö hade byfånarna en särskilt viktig social uppgift i traditionella bysamhällen. Samhället fick uppiggande att förundras över och oändligt roliga samtalsämnen från dem. Dessa exceptionella individer behövdes – och behövs – för att öppna låsta beteendenormer och bryta klassekarkier.

Enligt Granö var Veijos ställning i sitt samhälle inte nära traditionellt byfåneri, men hans normavvikande verksamhet hade tydligt positiva effekter på hans samhälle. Detta vittnar bland annat om det exceptionellt stora intresset hans konst väckte.

Rönkkönen var nog ortsbornas egen byfåne och en hemlig källa till stolthet. Om någon utomstående misstog parken eller dess värd för att vara excentrisk, började Rönkkönen omedelbart försvaras.

Mot Koli

Bara första dagen bakom oss, men sinnet fylls av tacksamhet. Hur kan det finnas så fascinerande människor som Veijo Rönkkönen och Simo Häyhä. Hur kan det finnas så handlingskraftiga människor som de, som i årtionden arbetade för att befria de fördämda forsarna.

Resan fortsätter efter lunch på Kägönen från Parikkala tågstation norrut längs gränsen. Sommarens succétidning Popristikot hinner inte ligga länge uppslagen på bordet förrän den bilfria resan har nått Joensuu. Återigen står en bilskjuts och väntar i tid, och så bär det av mot Koli.

Koli i Lieksa är som helhet precis vad den finska turismen behöver. Det är en lokalt och internationellt fascinerande naturdestination som är verksam året runt. Alltför strikta säsonger är inte bara dålig affärsverksamhet, utan också en miljömässigt ohållbar idé. Koli är ett bra exempel på hur ett stort spahotell kan anpassas till landskapet. Ankarinvesteringen garanterar att strömmen av människor är i viss mån förutsägbar, vilket i sin tur möjliggör annan företagsamhet. När vi satt på Kolin Ryynänens terrass fick vi höra av lokalborna att byn för några år sedan tydligen var ”praktiskt taget död”. Tills S-Gruppen började investera i området. I Finland finns det förmodligen ingen annan kommun med 250 invånare som har två stora hotell.

För oss är spa-anläggningar ett lite främmande koncept. Ingen av oss minns att vi någonsin har sökt oss till en sådan. Men, men. Ett spa är ju underbart! Åtminstone i Koli. Vi har inte ens en badtunna, så timmarna flög iväg med ett leende medan vi bara slappade. Särskilt när vi under dagen hade hunnit utforska Koli både uppifrån och ner.

Kolis topp är tillgänglig från hotellet utan vandringsfärdigheter eller svettiga kläder. Om man bor på Break Sokos Hotel Koli, som vi, är allt inom ett par hundra meters radie. Som selfie-destination är Koli lite som Olofsborgs pontonbro: ofta sett och med så goda skäl att man helt enkelt måste ta bilder.

Ukko-Koli, uppkallad efter överguden Ukko, sträcker sig högst och är utan tvekan den mest kända platsen. Men de bästa fotoplatserna finns på Akka-Koli. De är en så dominerande duo att den stressade Koli-besökaren lätt missar Paha-Koli. Trots att avståndet till den inte heller är mer än några hundra meter från hotellet. Paha-Koli gjorde det största intrycket. Vår utmärkta guide berättade att ordet ”paha” (sv. ”ond”/”dålig”) har flera betydelser. Det är dels ”liten” eller ”obetydlig”, alltså lite mindre än de andra två, men det skulle också ha använts i skrämselsyfte. Enligt uråldriga berättelser kastades häxor, skurkar och andra illvilliga personer en gång i tiden ner från just den platsen på Koli efter en rättegång. Om de dog var de skyldiga, och om de överlevde var de inte det. Enkelt. Guiden tvivlade dock på att legenden bara är en legend och att den i sig har varit tillräcklig för att hålla forntida Koli-bor på den smala vägen.

Dagen fortsätter i Koli naturum Ukko, där man kan fördjupa sig i områdets geologi, nationalromantik och kulturarv. Museirundturen är mångsidig och interaktiv – även för barn. Särskilda poäng för den ambitiöst utförda museibutiken och det utmärkta kaféet. Sommarens bästa munkring, lätt.

I slutet av resan körde bilen oss till en överraskande destination i Joensuu centrum, nämligen Botania.

Joensuu Botania är en hemlig oas i utkanten av staden – en plats där regnskogens fukt, fjärilarnas lätthet och tropikens dofter flätas samman med det finska landskapet. Lite som flera gånger under resan, ändrades världen snabbt. Den här gången tog den frodiga djungellika grönskan och fjärilarna oss någon annanstans... Botania är inte bara en botanisk trädgård – det är en upplevelse där växter, färger och värme talar direkt till sinnena. Efter tropikerna leder stenbelagda stigar i utomhusträdgården besökaren till den finska naturens tystnad, där trädens sus och vattnets porlande fullbordar upplevelsen.

Särskilt tack för maten

Resan hade något gemensamt med sommarloven från förr. Det känns som att man hela tiden äter eller det är dags för kaffe. Och det är underbart! Kaffe- och lunchställen som Lohela och Lounaskulma representerar just den lilla skönhet som allt fler människor söker på sina resor.

Frukostarna i Simpele och Koli var mycket goda, på väg vid Parikkala tågstation åt vi lunch enligt programmet på Kägönen. Hotell-restaurangen, som kallas ”Lilla Bomba”, är en exceptionellt stämningsfull destination.

I Koli åt vi verkligen gott. Jag måste erkänna att jag har haft en viss skepsis mot S-Gruppens restauranger. Att maten överallt är densamma och tam, oavsett om man är på ABC, Rosso eller Amarillo. Mina kunskaper eller minnen är helt felaktiga. Köket på Koli Sokos Hotel var faktiskt utmärkt. Särskilt fantastiskt var den rikliga användningen av lokal fisk. Det var en minnesvärd upplevelse att blicka ut över nationalromantiken mot Pielinen och äta gös som fångats i samma sjö natten innan. Personalen kunde sitt jobb och fokuserade även på att para ihop viner med behaglig precision. En av sommarens kulinariska höjdpunkter!

Sammanfattning

• Passar för bilfria: alla transporter ordnade från början till slut
• Rikt program: historia, natur, konst, vetenskap och otroligt god mat
• Enkelt och ekologiskt: tåg + korta transporter = litet koldioxidavtryck
• Tillgängligt: kräver inte toppkondition eller vildmarksfärdigheter. Men om man vill vandra mer, går det också. Särskilt i Koli kan man svettas ordentligt om man vill.

Den nya reseprodukten erbjuder inte bara platser, utan en berättelse om östra Finland, som tar dig över gränser, genom historien och naturen. Och allt detta – utan körkort.

Nyckelord