Julsaga från gränsbygden

Julsaga från gränsbygden

Det var en gång under tiden med aspbåtar och lägereldar en stamfragment som, efter att ha samlats här och där och stigit tillräckligt många strömmande forsar, bestämde sig för att stanna vid medelstora sjöar. Här var det gott att leva: fisk och skogssäd räckte till. Sedan steg svedjeröken, rovor och råg frodades. Folket blev rikare.

När generation efter generation hade hoppat från de passerande mossbackarna, dök någon upp med en speciell malm från sjöns botten. En annan förädlade den med eld, och snart knackades den vid stränderna. Man hade fått ett dugligt material till spjutspetsar, pilspetsar – och under den hårdskaliga foten av ett märkligt djur som bytts mot skinn.

Man började viska om korset. Snart sågs det också om halsen på män i kåpor, deras tal var främmande. Man hade också redan sett en annan fästningshög av lösa stenar, mitt i den stora strömmen, längs den gamla rutten. Härifrån kom gång på gång nya järnpansrade svärdsmän, smeder, och även bärare av andra skatter.

Snart kallade grannen sin granne antingen svensk eller ryss. Även om man talade på samma sätt. Och uppmaningen räckte inte, man var tvungen att se upp så att inte den bekanta grå timmerbyn redan stod i lågor, eller värre. Skydd mot fiender fanns i vildmarkens gömda hyddor, även om det påstods att bilder redan ristats i klippor och stenar någonstans.

Slutligen tröttnade de som själva med händerna korsade sig mot soluppgången på prövningarna och började flytta till andra länder. De som stannade kvar bytte blod. Även skogsfolket, de allra fattigaste samerna, drog sig undan. Någon skämtade: "Gubbarna förstår inte Savos gubbars rökeri..."

Nu svettades de nykomnas tjärtillverkning svart vätska. Giriga köpmän och tyskar köpte den även längre bort, inte bara vid Aallokkas stränder i gamla Käk’salmi, utan även längre västerut vid Saimens vatten vid Lap’veen strand. Nätet gav fortfarande silverflankad och rödköttad fisk, även om man kom långväga ifrån.

Men inte heller fyllningen av tunnorna varade länge, ty åter ljöd krigstrumman och en lång marsch började. När bullret äntligen tystnat, skrevs makternas tecken istället för på stenar på rullar insvepta i gummi.

Men ibland hade Karelens folk också lyckan med sig, och de kastade snart sin gamla årder och sina åkrar, och efter att ha fått råd från de mest erfarna, begav de sig till det som kallades ingermanländernas underverk, Piitteri.

Där var väl även gatorna förgyllda och de köpte allt, även små stenar. Nåja, åtminstone de stora. Och brädor, plankor, sommarsmör, nors...konstigt var även en sådan kakelugn vars mat var flishuggna vedträn. Någon måste sköta dem och amma de bättre folkens barn och tjäna. Alltså, så var det!

Det började finnas täckning även för kreatur i Parikkala socken och vägarna var fulla av parissikko med sina hjordar. På Simpele-sidan började en underlig anläggning av rött tegel byggas igen vid den brusande tröskeln...

Tills den röda flaggan höjdes här och där och man började skjuta. När striden hade upphört, fanns det en bom på vägen till Piitteri och folket återvände till sina bås. Man såg ändå slåttermaskiner och räfsor, och klöver växte på ängen. Grävningen av kanaler, som hade lämnats oavslutad, fortsattes. Någonstans lyste en elektrisk lampa.

Men åter steg ett hotfullt moln från öster och bakom det uppenbarades en plåt-himmel för kyrkobesökarna vid Järnet-sjön: man kastades i snödrivan med ett lakan över sig. Snödräkter bar även de som tvingades till motstånd längre bort. Nu ljöd krigstrumman allt dummare, fiendens lie skördade livets säd. Detta gudlösa liv fortsatte även som sommarkrig tills det äntligen var dags att smida om svärden till plogar. Man hämtade åter ritverktygen, drog redan med linjal denna gång. Man tog en del, snodde en tredjedel, och delade till och med socknen på hälften. Man bröt sönder sjöar och flodvatten, längs vilka de forna en gång färdades hit. Man blev dock inte förslavad: livet fortsatte, om än med sorgliga tankar.

Det kom ytterligare ett folkuppror i Kärki-Karelen. Som de nya gruvdräktens räknare, som en stat av vakter, som skolbarnens processioner, som ett mäktigt mejeri, som basebollspelare, som väckare av landsandan...samt i smedernas arbete, där plåt böjdes, järn brast, och hovar gjordes till gummidäck. Med detta kom modern tid.

Men snart for en, sedan en annan. Handelsbilen körde fortfarande, tills den upphörde att röra sig. Butiken stängdes, posten försvann. Det gamla folket vann, den unga generationen drog sig bort. Detta var det sista skedet.

En frågade, sedan en annan: vart ska vi nu, vart ska våra skor vända sig? En konsult kallades redan, som kommunens tuktare. Han gav ett anonymt råd, höjde lönen med hälften: hit behövs livskraft, inte dödlig svaghet, här finns redan en rejäl medicin, men det finns bara ett litet "men"...

Företag eller misstag, turism eller flykt? Varifrån kommer turisten hit, när en nudist inte klarar kylan? Har vi affärer, om du bara serverar färdigmat? Vem servar här, om alla bara gräver i sin navel?

Han satt i möten, kaffe och wienerbröd gick åt, bilens bakljus syntes, det vill säga de bästa julljusen. Snart ryckte herrarna till, hade klockorna slagit nu, får vi redan uppmärksamhet, eller den sista domen. Polstjärnan lyste i natten, klandrade inte, trots att den for. Här saknas inget – med glädje, med bannlysning i gränsbygden.

-Rajamaisteri